En bit av mig fattas
Titel: En bit av mig fattas
Författare: David Levithan
Förlag: Rabén & Sjögren
Genre: Ungdomsbok, sorg, kärlek
Antal sidor: 191
Originalspråk: Engelska (Love is the higher law)
Första meningen: 'Min första tanke är: Mamma har dött.'
Morgon i New York. En vanlig high school-dag väntar Claire. Peter skolkar och är downtown. I Brooklyn ligger Jasper och sover. Ingen av dem anar att allt ska förändras innan dagen är slut. Det är tisdagen 11 september 2001.
Efter att skyskarporna kolapsat återstår bara frågor. Claire kan inte sova och går nattliga promenader. Jesper känner sig bara avtrubbad. Peter blir ögonvittne till katastrofen och kämpar med att förstå. Hur fattar man det ofattbara? I spåren av tragedin växer en nära vänskap fram mellan de tre.
Gulp, hjälp, vad ska jag säga. En svensk (översatt) bok på bara 190 sidor borde väl inte vara så svår att ta sig igenom? Men så var det med den här. Så jävla stark, sorglig och vacker. Underbar, men väldigt tung och jobbig.
Den 11 september 2001 var jag bara lite mer än två år gammal och allt jag vet om händelsen har jag fått veta i efterhand. Efter att ha läst En bit av mig fattas känns det verkligare och mer än det gjort innan. Det känns inte som om jag har varit med om det, varit där, för det är för overkligt att förstå om man inte varit där när det hände.
Det som hände 9/11 är så himla hemskt. Att David Levithan faktiskt var där när det hände gör det hela ännu trovärdigare. Karaktärerna är också riktigt bra, jag kan känna med de och de är så himla fina. Jag älskar vänskapen, kärleken och humorn i boken och utan de tre sakerna skulle det vara för svårt att ta sig igenom boken. När jag läser har jag en ständig klump i magen och ett tag var jag tvungen att ta en paus för att det blev för jobbigt. Det är ingen lätt bok att ta sig igenom.
Jag tror att den här recensionen var mer en bearbetning av det jag läst än en recension. Det var så starkt, sorgligt och fint att det är svårt att tänka klart. Jag kan inte heller sätta ett rättvist betyg, så jag låter helt enkelt bli. Fem av fem på Goodreads dock, men jag kan som sagt inte sätta betyg i min recension just nu. Jag tror att en liten bit av mig fattas efter att jag har läst boken.
Förlag: Rabén & Sjögren
Genre: Ungdomsbok, sorg, kärlek
Antal sidor: 191
Originalspråk: Engelska (Love is the higher law)
Första meningen: 'Min första tanke är: Mamma har dött.'
Morgon i New York. En vanlig high school-dag väntar Claire. Peter skolkar och är downtown. I Brooklyn ligger Jasper och sover. Ingen av dem anar att allt ska förändras innan dagen är slut. Det är tisdagen 11 september 2001.
Efter att skyskarporna kolapsat återstår bara frågor. Claire kan inte sova och går nattliga promenader. Jesper känner sig bara avtrubbad. Peter blir ögonvittne till katastrofen och kämpar med att förstå. Hur fattar man det ofattbara? I spåren av tragedin växer en nära vänskap fram mellan de tre.
Gulp, hjälp, vad ska jag säga. En svensk (översatt) bok på bara 190 sidor borde väl inte vara så svår att ta sig igenom? Men så var det med den här. Så jävla stark, sorglig och vacker. Underbar, men väldigt tung och jobbig.
Den 11 september 2001 var jag bara lite mer än två år gammal och allt jag vet om händelsen har jag fått veta i efterhand. Efter att ha läst En bit av mig fattas känns det verkligare och mer än det gjort innan. Det känns inte som om jag har varit med om det, varit där, för det är för overkligt att förstå om man inte varit där när det hände.
Det som hände 9/11 är så himla hemskt. Att David Levithan faktiskt var där när det hände gör det hela ännu trovärdigare. Karaktärerna är också riktigt bra, jag kan känna med de och de är så himla fina. Jag älskar vänskapen, kärleken och humorn i boken och utan de tre sakerna skulle det vara för svårt att ta sig igenom boken. När jag läser har jag en ständig klump i magen och ett tag var jag tvungen att ta en paus för att det blev för jobbigt. Det är ingen lätt bok att ta sig igenom.
Jag tror att den här recensionen var mer en bearbetning av det jag läst än en recension. Det var så starkt, sorgligt och fint att det är svårt att tänka klart. Jag kan inte heller sätta ett rättvist betyg, så jag låter helt enkelt bli. Fem av fem på Goodreads dock, men jag kan som sagt inte sätta betyg i min recension just nu. Jag tror att en liten bit av mig fattas efter att jag har läst boken.
Dreamland
Författare: Sarah Dessen
Förlag: Penguin Group
Genre: Kärlek, ungdomsbok
Genre: Kärlek, ungdomsbok
Antal sidor: 250
Originalspråk: Engelska
Första meningen: 'My sister Cass ran away the morning of my sixteenth bithday.'
Ever since she started going out with Rogerson Biscoe, Caitlin seems to have fallen into a semiconscious dreamland where nothing is quite real. Rogerson is different from anyone Caitlin has ever known. He's magnetic. He's compelling. He's dangerous. Being with him makes Caitlin forget about everything else - her missing sister, her withdrawn mother, her lackluster life. But what happens when being with Rogerson becomes a larger problem than being without him?
Ever since she started going out with Rogerson Biscoe, Caitlin seems to have fallen into a semiconscious dreamland where nothing is quite real. Rogerson is different from anyone Caitlin has ever known. He's magnetic. He's compelling. He's dangerous. Being with him makes Caitlin forget about everything else - her missing sister, her withdrawn mother, her lackluster life. But what happens when being with Rogerson becomes a larger problem than being without him?
Efter allt bra jag hört om Sarah Dessen var jag tvungen att läsa någon av hennes böcker. Dreamland är alltså den första boken jag läser av henne, men jag tror faktiskt att hon har skrivit bättre böcker än den här. Nåja, den var i alla fall ganska bra, även om den inte riktigt nådde upp till mina förväntningar på Sarah Dessen.
Karaktärerna var inte fina. Huvudpersonen, Caitlin, var otroligt svag som karaktär. Det finns såklart förklaringar till det, men jag gillar henne ändå inte. Ingen förebild att se upp till - hon står inte för sig själv, klarar inte riktigt av att säga ifrån och är smått irriterande. Sen så har vi Rogerson, pojkvännen. Han är inte heller någon jag gillar, riktigt obehaglig är han. Även han har sin förklaring till varför han är som han är, men det gör inte att jag tycker mer om honom. I början var han rätt gullig, men sen blev han rent ut sagt läskig.
Vilken hemsk bok det här var. Så otroligt sorglig och dessutom rätt skum. Trots det kändes den verklighetstrogen, men det känns inte bra att det som händer skulle knna hända i verkligheten. Nej usch, vad det var en omysig läsning, men trots det så var den bra.
Läs den här så läser jag Sarah Dessens andra böcker och hoppas att de är mysigare. Men även om Dreamland inte var en mysläsning var den helt klart läs-och tänkvärd. Dock försvann den ur mitt minne efter en dag eller två, så det är ingen bok som man minns särskilt länge.
Mitt betyg: 7/10
Freaky green eyes
Författare: Joyce Carol Oates
Förlag: HarperCollins Children's books
Genre: Ungdomsbok, lite smått deckare
Antal sidor: 222
Originalspråk: Engelska
Första meningen: 'Later, I would think of it as a crossing over'
Rich, famous father. Loving, artist mother. Beautiful designer home. Surely Franky Pierson has the perfect life?
But Freaky Green Eyes, Franky's inner self, knows something is seriously wrong. Freaky Green Eyes dares to speak the truth. But can Franky find the strength to listen - before something really terrible happens...?
Åh, vad är det här för underbar läsmånad? Först Extremely loud and incredibly close, sen If I stay och nu den här(med lite andra böcker emellan). Känner mig lycklig över att ha läst så många bra böcker på mindre än en månad. Men nåja, nu handlar den här recensionen faktiskt om Freaky green eyes.
Jag hade inga riktiga förväntningar på boken när jag plockade upp den på bibblan. Jag var sugen på att läsa den, så jag lånade den helt enkelt. Om jag tänker efter har jag nog bara läst en recension av Freaky green eyes och den var riktigt positiv, så jag borde haft höga förväntningar. Det hade jag dock inte, men jag blev verkligen positivt överraskad. För oj vad bra den var!
Huvudpersonen - Francesca, Franky eller Freaky, kalla henne vad du vill - är fantastisk. Hon är så stark psykiskt (när hon vill) och jag beundrar henne för det. Visst är hon lite trögfattad ibland, men p.g.a hjärntvätten hon dagligen utsätts för så är det inte så konstigt. Blir man uppfostrad till att tro på ett sätt så blir det lätt så.
Jag gillar hur man får se på saker i boken. Ibland ser man allting genom Frankys ögon, man får följa hennes tankar och se världen som hon ser den. Det gillar jag, för hon är en underbar karaktär - stark och svag på samma gång, tankfull och omtänksam. Franky är dock rätt naiv av och till, men jag älskar henne ändå.
Ibland får man också se det ur konstiga vinklar, som om man är någon som står och kollar på. Det händer ibland att i långa konversationer får man bara läsa Frankys meningar, men Oates skriver så att jag kunde lista ut vad den andra personen sa.
Joyce Carol Oates är nu en av mina favoritförfattare, trots att jag bara läst en av hennes böcker. Språket är fantastiskt fint och beskrivande och sättet hon lurar en och lägger ut falska ledtrådar är otroligt! Med sina 222 sidor är Freaky green eyes ganska snabbläst, men det beror nog mer på spänningen än på längden. Igår kväll började jag läsa och nu är den utläst. Du hålls fast från första till sista sidan (även om du inte sträckläser) och det är otroligt hur spännande boken är rakt igenom även när den inte är spännande.
Det är svårt att förklara hur underbar den här boken är, så du får ta och läsa den själv. Och om du läser den lär du inte ångra dig, för det här är en toppenbok!
Mitt betyg: 10/10
Joyce Carol Oates är nu en av mina favoritförfattare, trots att jag bara läst en av hennes böcker. Språket är fantastiskt fint och beskrivande och sättet hon lurar en och lägger ut falska ledtrådar är otroligt! Med sina 222 sidor är Freaky green eyes ganska snabbläst, men det beror nog mer på spänningen än på längden. Igår kväll började jag läsa och nu är den utläst. Du hålls fast från första till sista sidan (även om du inte sträckläser) och det är otroligt hur spännande boken är rakt igenom även när den inte är spännande.
Det är svårt att förklara hur underbar den här boken är, så du får ta och läsa den själv. Och om du läser den lär du inte ångra dig, för det här är en toppenbok!
Mitt betyg: 10/10
If I stay
Författare: Gayle Forman
Förlag: Black Swan
Genre: Ungdomsbok
Antal sidor: 249
Originalspråk: Engelska
Första meningen: 'Everyone thinks it was because of the snow.'
The last thing Mia remembers is the music.
After the accident, she can still hear it. And she can see her damaged body being taken from the wreck of her parents' car - even though she can't feel a thing.
All she can do is watch as doctors rush to save her life, as her friends and relatives gather outside her room, as the boy she loves struggles to be near her.
As the next twenty-four hours unfold, Mia must come to terms with what came before the crash - and what could come after. And she knows she must make the most difficult choice of all.
If she stays...
Det första jag tänker på är att jag är så otroligt glad över att jag läste på originalspråk. För några månader sen så började läsa If I stay på svenska (Om jag stannar), men jag la av efter ca 20 sidor. Boken fick gå till baka till bibblan och sen tänkte jag inte så mycket mer på det. Men när jag var på ett bibbliotek för någon vecka sen hittade jag då den här boken och lånade den, gav den en andra chans. Väldig tur att jag gjorde det, för den här gången fick jag en riktigt fin läsupplevelse.
Huvudpersonen, Mia, är en fin huvudperson och jag gillar henne trots att hon är så himla osäker på sig själv av och till. Och då menar jag när hon berättar om vad som hände innan kraschen/olyckan. För det är det som ungeför halva boken handlar om. Vi får följa Mias tankar om vad som kom innan kraschen och vad som ska komma efter. Det är intressant att läsa för jag blir verkligen insatt i hennes liv och tankar. Men förutom det får vi också läsa om hur Mia smyger runt i sjukhuset, samtidigt som hennes kropp ligger i koma. Och det är det som gör mig riktigt förvirrad. Det är som om hennes ande har tagit sig ur kroppen och går runt osynlig och hör och ser allting. Riktigt konstigt. Jag tror jag hade gillat det i en fantasy-bok som var övernaturlig i en del annat, men i den här boken? Nja, inte riktigt. Det passar inte in, även om det var roligt att läsa om.
Mias pojkvän Adam är en otroligt fin karaktär och jag kan inte låta bli att älska honom. Hur han verkligen bryr sig om henne och gör de galnaste saker för att få träffa henne är så fantastiskt gulligt!
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tyckte om språket, eller om det var något speciellt med det. Sanningen är att jag faktiskt inte tänkte så mycket på det när jag läste, men det är något som gör att jag verkligen uppskattar språket. Det är någonting med det som gör att det verkligen passar med boken, men vad det är som gör det så vet jag inte riktigt. Läs själva så får ni skapa er en egen uppfattning.
Jag hade förväntat mig att If I stay skulle vara riktigt sorglig, typ gråt-sorglig. Men nope, inga tårar här inte. Jag blev inte ens ledsen av att läsa, utan det var mer en fin läsupplevelse.
En sak får jag inte riktigt ordning på: Slutet. Vad hände med det? Det känns nästan som om någon har dragit ur de sista 20 sidorna (även om det inte är så). Jag menar, allting lämnades oavslutat. Jag får inget svar på mina frågor, men jag antar att det är meningen. Nu måste jag måste läsa fortsättningen , för att få veta vad som händer.
Kort sagt så var det här en fin och riktigt bra bok, även om slutet och vissa andra saker var lite konstiga.
Mitt betyg: 8/10
Sommaren jag blev vacker
Författare: Jenny Han
Förlag: Ponto Pocket
Genre: Ungdomsbok, kärlek
Antal sidor: 249
Originalspråk: Engelska (The summer I turned pretty)
Första meningen: 'Vi hade kört i ungefär sjutusen år.'
Sommarlov. Äntligen framme vid havet.
Belly har längtat efter att få återse sina barndomsvänner Jeremiah och Conrad. Men den här sommaren, den här speciella skimrande sommaren, kommer saker att förändras.
Utan att riktigt veta vad den handlar om drog jag ur Sommaren jag blev vacker ur hyllan på biblioteket, i hopp om att den skulle vara en riktigt mysig sommarbok. Den blev en liten besvikelse dock.
Allting började rätt bra, den verkade riktigt fin. Och den var faktiskt mysig hela boken igenom, även om det fanns
en del saker jag störde mig på.
en del saker jag störde mig på.
Huvudpersonen Belly är så himla bitter, nästan genom hela boken. Dessutom känns hon rätt falsk och hon kunde aldrig bestämma sig för något. Mot slutet verkade hon bättra sig, men vips så gjorde hon något idiotiskt igen. Jag hade hoppats att hon skulle bli bättre och förstå vad hon gjorde. Belly kunde ha varit en ganska fin och bra karaktär, men istället var hon bara irriterande. Av de andra karaktärerna i boken fanns det ingen jag riktigt fastnade för, även om killarna Jeremiah och Cam var rätt roliga. Susannah, de två brödernas mamma, var en person som behövdes för att historien skulle passa ihop. Dessutom var hon rätt rolig hon med.
Språket är ganska enkelt och lite halvplatt, men det passar för boken som är lite enkel och halvplatt den med. Jag tror nästan att Jenny Han har fått ihop det ganska bra när jag tänker efter.
Kort sagt är det här en mysig sommarbok, även om den inte har världens bästa karaktärer och språk.
Mitt betyg: 5/10
Utan att riktigt veta vad den handlar om drog jag ur Sommaren jag blev vacker ur hyllan på biblioteket, i hopp om att den skulle vara en riktigt mysig sommarbok. Den blev en liten besvikelse dock.
Allting började rätt bra, den verkade riktigt fin. Och den var faktiskt mysig hela boken igenom, även om det fanns en del saker jag störde mig på.
Huvudpersonen Belly är så himla bitter, nästan genom hela boken. Dessutom känns hon rätt falsk och hon kunde aldrig bestämma sig för något. Mot slutet verkade hon bättra sig, men vips så gjorde hon något idiotiskt igen. Jag hade hoppats att hon skulle bli bättre och förstå vad hon gjorde. Belly kunde ha varit en ganska fin och bra karaktär, men istället var hon bara irriterande.
Pojkarna
Författare: Jessica Schiefauer
Förlag: Bonnier Carlsen
Genre: Ungdomsbok
Antal sidor: 188
Originalspråk: Svenska
Första meningen: 'Jag har en historia att berätta, men min historia är inte till för vem som helst'.
Vi fyllde fjorton den våren, Bella, Momo och jag. Vi höll oss för oss själva. Om vintereftermiddagarna var vi oftast i Momos rum, men under den varma delen av året satt vi i Bellas trädgård, eller inne i växthuset om det regnade. Vi lyssnade på insekterna och såg fuktdropparna torka på kronbladen när solen bröt fram. Mitt i allt det färgsprakande levde vi och det fick mig att glömma att jag var Kim, att jag hade en kropp som växte och sprängde. Växthuset var en frizon, ett rum att gå till där andra lagar gällde.
Innan jag började läsa Pojkarna så hade jag inte så höga förväntningar. Jag borde kanske haft det eftersom den vunnit Augustpriset, men efter all halvbra och dålig kritik jag hört så förväntade jag mig inte så mycket. Men jag ville ändå läsa den, sagt och gjort.
Den började inte så bra, jag tyckte att den var platt och överdriven. Trots det fortsatte jag läsa, ville inte ge upp och kanske skulle den bli bättre sen. Det som egentligen gjorde att jag fortsatte läsa var nog de korta kapitlena (ofta bara två-tre sidor långa). De behövdes nog, annars skulle det blivit för segt. Dessutom ville jag faktiskt veta hur det skulle gå. Det blev dock inte så mycket bättre, den höll ungefär samma nivå.
Under boken får vi se allting ur Kims, en av de tre tjejerna, perspektiv. Det är ändå ganska bra berättat, men jag gillar inte Kim. Jag vill tycka synd om henne, lida med henne och förstå henne, men det gör jag inte. De andra två tjejerna, Momo och Bella, tycker jag mer om men jag fastnade ändå inte för någon av de. Det var något som gjorde att de aldrig blev intressanta karaktärer.
Jag ville att Pojkarna ska vara magisk och vacker, men det var den inte.
Jag älskar själva idéen med boken, tre flickor som kan bli pojkar på natten genom att dricka från en blomma. Hur coolt är inte det? Dock saknas det något, även om språket var riktigt fint.
Ingen topbok, men en del saker som får betyget att bli lite bättre. Och en sak till. Varför vann inte Cirkeln Augustpriset istället?
Mitt betyg: 4/10
Mitt betyg: 4/10
Innan jag började läsa Pojkarna så hade jag inte så höga förväntningar. Jag borde kanske haft det eftersom den vunnit Augustpriset, men efter all halvbra och dålig kritik jag hört så förväntade jag mig inte så mycket. Men jag ville ändå läsa den, sagt och gjort.
Den började inte så bra, jag tyckte att den var platt och överdriven. Trots det fortsatte jag läsa, ville inte ge upp och kanske skulle den bli bättre sen. Det som egentligen gjorde att jag fortsatte läsa var nog de korta kapitlena (ofta bara två-tre sidor långa). De behövdes nog, annars skulle det blivit för segt. Dessutom ville jag faktiskt veta hur det skulle gå. Det blev dock inte så mycket bättre, den höll ungefär samma nivå.
Under boken får vi se allting ur Kims, en av de tre tjejerna, perspektiv. Det är ändå ganska bra berättat, men jag gillar inte Kim. Jag vill tycka synd om henne, lida med henne och förstå henne, men det gör jag inte. De andra två tjejerna, Momo och Bella, tycker jag mer om men jag fastnade ändå inte för någon av de. Det var något som gjorde att de aldrig blev intressanta karaktärer.
Jag älskar själva idéen med boken, tre flickor som kan bli pojkar på natten genom att dricka från en blomma. Hur coolt är inte det? Dock saknas det något, även om språket var riktigt fint.
Ingen topbok, men en del saker som får betyget att bli lite bättre. Och en sak till. Varför vann inteCirkeln Augustpriset istället?
Mitt betyg: 4/10
Sprickor och honungslim
Författare: Linzi Glass
Förlag: B Wahlström
Genre: Ungdomsbok, roman
Antal sidor: 246
Originalspråk: Engelska (The year the gypsys came)
Första meningen: 'Min familj var på sätt och vis inte helt olik den stad vi bodde i, Johannesburg.'
De kom till oss den våren och kastade en förtrollning över oss. De ändrade våra liv för alltid. Winslow Lane 99, Johannesburg, Sydafrika. En gata kantad med en frodig grönska. Där lever den 12-årige Emily Iris ett till synes idylliskt liv. Men under ytan finns gräl, olyckliga människor och osäkerhet. En dag kommer en kringresande familj - ett australiensiskt par med sina två söner. De ska bo i familjen Iris trädgård. Och för en tid, så länge vagabonderna stannar, slutar Emilys mamma och pappa att bråka och de kan leva ett normalt familjeliv. Men gästernas närvaro sätter giång en kedja av händelser som hotar att krossa Emilys familj. Kan Emily finna styrka inom sig även i de mörkaste stunder.
Jag hade hört väldigt mycket bra om Sprickor och honugslim innan jag började läsa den, men jag visste inte vad den handlade om. Kändes ganska bra att läsa en bok utan att ha läst baksidestext eller så. I vilket fall som helst så blev mina förväntningar uppfyllda, och jag vågar nog säga att de blev överträffade.
Boken utspelar sig i Sydafrika under apartheid-tiden och tar upp allvarliga och tänkvärda saker. Den är en ganska hemsk, allvarlig, men ändå fin bok som fångar ens uppmärksamhet. Den är speciell, med en annorlunda handling. Ibland känns det som om allt man läser finns det en liknande bok, men jag har faktiskt inte läst något liknande. I Sprickor och honunslim berättas det många historier av familjens zulunattvakt. Historierna är fina, lärorika och helt klart viktiga för bokens handling. Jag tror att utan de skulle den inte ens vara sig lik.
Sprickor och honungslim är väldigt stark och fick mig att gråta rätt mycket och under de sista 100 sidorna grät jag ganska rejält. Linzi Glass har ett vackert språk och lyckas beskriva "utanpå-ser-allting-bra-ut-men-under-ytan-är-allting-annorlunda-känslan" och sorgen, glädjen, tryggheten, otryggheten och rädslan som Emily känner.
Huvudpersonen, Emily, är en bra karaktär som jag gillar. Jag lär känna henne och hennes känslor och jag tycker verkligen om henne.
Och titeln, jag älskar den! Så fin och den passar verkligen bra till handlingen. De flesta böcker brukar ha finare namn på engelska, men jag tycker mycket mer om den här än originalet (The year gypsys came).
Och titeln, jag älskar den! Så fin och den passar verkligen bra till handlingen. De flesta böcker brukar ha finare namn på engelska, men jag tycker mycket mer om den här än originalet (The year gypsys came).
Något som är lite jobbigt är att det är en hel del ord på Zulu och Afrikand. Visst finns det en ordlista längst bak i boken, men det är jobbigt att kolla upp ett ord ibland varje eller varannan sida. Efter ett tag vande jag mig och lärde mig faktiskt några ord. Intressant språk det där.
Kort sagt en stark och vacker bok som jag verkligen gillade. Låna den på biblioteket eller köp den. Nu!
Mitt betyg: 9/10
Ett nytt liv på köpet
Titel: Ett nytt liv på köpet
Författare: Emma Granholm
Förlag: Alfabeta
Genre: Ungdomsbok
Antal sidor: 351
Hur vet man hur man ska bete sig om man aldrig har haft vänner, men plötsligt får femton stycken?
Sanna har levt ett liv i total ensamhet, tagit sig igenom skoldagarna utan att växla ett ord med någon annan. När hon börjar gymnasiet för att plugga foto förväntar hon sig att hennes liv ska fortsätta på samma sätt.
Sanna har levt ett liv i total ensamhet, tagit sig igenom skoldagarna utan att växla ett ord med någon annan. När hon börjar gymnasiet för att plugga foto förväntar hon sig att hennes liv ska fortsätta på samma sätt.
Men hennes nya klass är annorlunda. Där finns Eddie med de dyra klockorna, Gloria med de långa benen, Jocke med de osmakliga skämten, perfekta Jennifer, rockiga Katrine och Jonna... Att skaffa vänner visar sig vara enklare än hon någonsin kunnat drömma om. Hon blir vän med alla. Men kan man verkligen vara det?
Utan att vara medveten om riskerna spelar hon ett högt spel...
Utan att vara medveten om riskerna spelar hon ett högt spel...
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här boken, har lite blandade tankar.
När jag läste satt jag med andan i halsen och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Att försöka beskriva boken utan att avslöja för mycket går inte riktigt, men jag ska försöka.
Jag stör mig ganska mycket på Sanna, huvudpersonen. Det hon gör får mig att bli så sur att jag tänkte lite för mycket på det när jag läste, vilket gjorde att jag tröttnade lite på boken.
Vändningen i slutet kom väldigt tvärt, men jag kunde ändå förutsäga vad som skulle hända.
Trots irriterande huvudperson och förutsägbart slut så tyckte jag om boken. Helt klart läsärd!
Mitt betyg: 6/10
Hoppas
Författare: Åsa Strandberg Strollo
Förlag: Gilla böcker
Genre: Ungdomsbok, roman
Sidor: 270
Handling: "-Varför jag inte åker hem? Varför åker inte du hem?
- För jag har inget. Morsans a-kassa blev försenad och då blev vi vräkta, jag var tio år då och blev placerad. Men du verkar ju ändå ha ett hem?
Jo. Men handlar det bara om ett tak över huvudet? Vill man inte ha mer än så för att kalla det för ett hem? Jonna försöker förklara - ilskan, skammen och sorgen över att mamma aldrig har brytt sig, inte ens nu när hon har lovat, hennes resa som blev droppen och sen alla försöken, alla misslyckade jävla telefonsamtal hem till mormor-
-Du stack för att du blev arg? Men du verkar ju inte arg längre?"
Ett par dagar före julafton får Jonna nog. Tar jackan och skolväskan och drar till Stockholm, tänker att hon ska skaffa jobb och bostad och rädda sig själv. Eller något. Men ingenting blir som hon vill, och livet som hemlös är också krångligt. Förbannat krångligt.
Kommentar: Tänk er att vara hemlös, känna osäkerheten, inte veta om man får sova någonting, inte veta om man måste gå hungrig eller ej. Fytusan vad hemskt, och detta är vad Jonna får uppleva. Hoppas är en väldigt stark bok som handlar om att vara stark när allt är svårt, vänner och livet som hemlös tonåring. Att varken mamma eller mormor märker att man är borta kanske inte gör livet lättare.
Boken känns så trovärdig, så sann. Den får en att förstå hur svårt livet kan vara, hur allting kan se bra ut på ytan fast det på insidan är fruktansvärt fel. Att ett enda felsteg kan förändra allt.
Språket var kanske inte alltid det bästa, men boken i sig var bra. Vill verkligen läsa mer av Åsa Anderberg Strollo, någon som läst något annat av henne?
Mitt betyg: 7/10
Tack Sofie och Gilla böcker för den här boken!
Välkommen hem
Titel: Välkommen hem
Författare: Johanna Lindbäck
Förlag: Rabén & Sjögren
Genre: Ungdomsbok
Antal sidor: 344
Handling: Sara är tillbaka i Luleå efter ett gymnaieår i London. Tillbaka till allt hon lämnat och saknat. Vännerna, familjen och, inte minst, Mattias som hon dumpade innan hon åkte iväg. Hon hade hoppats på att allt skulle vara förlåtet när hon kom tillbaka, men han verkar göra sitt bästa för att undvika henne.
När Sara börjar på jujutsu så lär hon känna Adrian. Även om han är sjukt irriterande så blir allt mycket roligare när han är med. Sara har svårt att släppa Mattias, allt med honom är så välbekant. Om Adrian vet hon nästan ingenting. Men när Sara måste välja mellan dem, är inte valet så enkelt som hon trodde...
Kommentar: "Den romantiska flickboken när den är som bäst" står det på baksidan av boken. Du människa på DN, jag håller inte med dig. Visst, boken är jättebra! Men att kalla den för romantiska flickboken är inte helt rätt. Är detta en bok om bara kärlek och killar? (okej, en del men inte sååå myckt) Svar: Inte direkt.
Det här är en bok om att komma tillbaka, förlora och få tillbaka vänner och livet som tonåring i allmänhet. Visst är det en del Romantisk flickbok, men inte såå mycket ;]
Jag tycker jättemycket om de böcker jag har läst av Johanna Lindbäck, men Välkommen hem var är helt klart den bästa av de! Hon skriver väldigt bra, vet verkligen hur det är att vara tonåring. Det är något som inte alla författare lyckas med.
En annan ska jag gillar är att alla pratar svenglish. Det gör man ju faktiskt ofta, men många författare vill vara korrekta och skippa det... Ibland är det lite överdrivet mycket kanske, men ändå :]
Mitt betyg: 9/10
Döden i dina ögon
Titel: Döden i dina ögon
Författare: Rachel Ward
Förlag: B Wahlströms
Genre: Ouff, svårt med det... Skulle själv sätta den på deckare/ungdomsbok.
Antal sidor: 300
Handling: "En del av mig ville det här helst av allt i världen - att ha någon att vara med, vara som alla andra ett tag. Resten av mig skrek att jag skulle sticka därifrån direkt, inte bli indragen i något. Man vänjer sig vid någon - börjar till och med gilla någon - och så försvinner de. Det slutar alltid med att de försvinner. Ge dig inte in i det här, Jem, tänkte jag. Om ett par månader är han borta."
Enda sedan dagen hennes mamma dog så har Jem förstått vad siffrorna som hon ser när hon tittar i folks ögon är - datumet när de ska dö.
Jem försöker hålla sig undan andra människor så gott som det går - för att inte behöva se de i ögonen. Men en dag träffar hon Spider och han är fast besluten att de ska bli vänner. Om hon bara inte hade sett hans siffror...
En dag blir de vittnen till något som tvingar dem att lämna London. De flyr för sina liv, men nedräkningen har börjat.
Kommentar: Jag har alltid svårt att inleda när jag ska skriva vad jag tycker om boken, haha! Men det här var verkligen åååh, en jättebra bok. Det där var nog årets underdrift! Den är helt enkelt fantastisk! :O
Om du letar efter sträckläsning så ska du absolut ta den här! Perfekt om man, som jag gjorde, satt på färjan utan sysselsättning (ja, jag är på en ö i havet! Även kallad Gotland).
I Döden i dina ögon så fäster jag mig verkligen vid karaktärerna, så otroligt bra skrivet är det också.
Den får en att öppna ögonen och förstå hur vissa har det. Föräldrar som knarkar, döda föräldrar, inga vänner, ett liv som man hatar. Ja ni förstår. Absolut en bok som alla borde läsa!
Den är väldigt stark, riktigt mycket chili i ögonen. Började småsnyfta lite när jag satt där och läste. Satt och tänkte på den i flera timmar efteråt. Tur att man har fortsättningen, annars skulle jag nog få panik! Om jag drar ut mer på recensionen kommer det nog bara bli tomgång, så jag sammanfattar:
Kort sagt: Alla borde läsa Döden i dina ögon. Välskrivet, sorgligt, feelgood, feelbad. En bok som lämnar spår.
Mitt betyg: 10/10
