The Fault in Our Stars
Författare: John Green
Förlag: Dutton Books
Genre: Ungdomsbok, kärlek
Antal sidor: 313
Originalspråk: Engelska
Första meningen: 'Late in the winter of my seventeenth year, my mother decided I was depressed, presumably because I rarely left the house, spent quite a lot of time in bed, read the same book over and over, ate infrequently, and devoted quite a bit of my abundant free time to thinking about death.'
Diagnosed with Stage IV thyroid cancer at 12, Hazel was prepared to die until, at 14, a medical miracle shrunk the tumours in her lungs... for now.
Two years post-miracle, sixteen-year-old Hazel is post-everything else, too; post-high school, post-friends and post-normalcy. And even though she could live for a long time (whatever that means), Hazel lives tethered to an oxygen tank, the tumours tenuously kept at bay with a constant chemical assault.
Enter Augustus Waters. A match made at cancer kid support group, Augustus is gorgeous, in remission, and shockingly to her, interested in Hazel. Being with Augustus is both an unexpected destination and a long-needed journey, pushing Hazel to re-examine how sickness and health, life and death, will define her and the legacy that everyone leaves behind. - Goodreads
Jag läste ut The Fault in Our Stars idag, runt elva, och 40 minuter senare grät jag fortfarande. Jag grät många, många gånger under läsningen. När jag skriver det här gråter jag. När jag ser boken får jag tårar i ögonen. När jag ser boktrailern gråter jag. Skulle kunna fortsätta rätt länge, men nu har ni nog förstått hur stark den är.
Augustus Waters, jag älskar dig. Han är en sån underbar karaktär som man inte kan låta bli att älska. Utan honom skulle TFiOS inte vara samma bok och den skulle inte vara lika fantastisk. Han är så fin, smart och vacker och jag hoppas, hoppas, hoppas att jag någon dag kommer möta någon som är som honom för då är mitt liv nästan fulländat. Han är stark och jag älskar att han säger vad han tycker, visar sina känslor. Dessutom är han himla rolig. Och väldigt snygg. ♥
Hazel, huvudpersonen och berättaren, är också himla bra. Jag älskar sättet hon tänker på och jag tycker verkligen om henne. Så klok och rolig och en allmänt fin person. Hon är en förebild för mig och jag hoppas att det finns så fina människor och jag önskar, precis som med Augustus, att jag någon gång får lära känna någon som liknar henne.
Storyn är helt fantastisk och jag måste säga att John Green är ett geni. Så fantastisk och genomtänkt idé (verkar det som). Dialogerna är trovärdiga och jättebra. John Green är ett geni, ett mirakel och helt enkelt en fantastisk författare (som jag skrev på twitter). Han får en att gråta floder, skratta högt, le och deppa. Jag är verkligen glad över att han finns och över att han skrev TFiOS.
Sen har vi språket. Wow alltså. Så fint. Det är det det är - vackert och underbart. Finaste jag läst på länge.
Mycket av historian (väldigt mycket) byggs upp av en påhittad bok, An Imperial Affliction, som är skriven av en påhittad författare, Peter van Houten. Jag trodde först att boken fannas på riktigt, men det gör den tyvärr inte. Det verkar i alla fall vara en underbar bok och jag hoppas att John Green en dag skriver den.
Peter van Houten är också en intressant och bra karaktär (ja, jag menar det). Han är beviset på att allting har en anledning och att ingen är elak rakt igenom. Alla har goda sidor och alla har dåliga, men de sidorna är olika stora hos olika personer pga av olika anledningar.
Jag hade väääääldigt höga förväntningar när jag började läsa och jag hoppades att den skulle vara lika bra som alla hade sagt. Det var den. Den var tusen gånger bättre och det var en underbar läsupplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Jag har inget negativt att säga.
Mitt betyg: 10/10
Stolthet och fördom
Titel: Stolthet och fördom
Författare: Jane Austen
Förlag: Bonniers
Genre: Kärlek, roman
Antal sidor: 469
Originalspråk: Engelska (Pride and prejudice)
Första meningen: 'Det är en allmänt vedertagen sanning att en ogift man försedd med en hygglig förmögenhet måste vara i behov av en hustru.'
Det är en allmänt vedertagen sanning att en ogift man försedd med en hygglig förmögenhet måste vara i behov av en hustru. Hur lite man än vet om en sådan mans känslor eller uppfattningar då han flyttar till trakten är denna övertygelse så grundmurad hos familjerna i omgivningen att han blir betraktad som rättmätig egendom för någon av deras döttrar. - De två första stykena i boken.
Jag har sett TV-seriefilmatiseringen av Stolthet och fördom flera gånger och tyckt om den mer och mer för varje gång. Nu när jag har läst boken är jag ännu mer kär.
Jane Austen hade humor. Många gånger började jag skratta och väldigt ofta log jag. Om man vill ha ofantlig spänning eller fantasy så är inte det här rätt bok. Stolthet och fördom är istället mysig, rolig och väldigt intressant. Det jag läste är en översättning och desstom nyöversättning, så jag kan inte säga så mycket om språket, men jag tycker ändå att dialogerna är väluppbyggda och trovärdiga - för den tidsperioden alltså.
Huvudpersonen Elizabeth är rolig. Hon är stark som karaktär, har verkligen humor och är raka motsatsen till sin fjolliga mamma vars uppgift i livet är att få alla sina döttrar gifta. Sen har vi Mr. Darcy och han är väldigt knepig. I början är han riktigt jobbig och ingen jag tycker om. Men genom boken utvecklas han och blir riktigt fin. En bra karaktärsutveckling. De andra personerna i boken kan vi lämna, för om jag skulle gå igenom vad jag tyckte om alla skulle det bara bli tjatigt.
Jag tror att jag kommer läsa om Stolthet och fördom många gånger och jag är också väldigt sugen på att läsa fler av hennes böcker. Om det inte framgick i recensionen hur mycket jag tycker om boken så får ni de här tre orden: I'm in love.
Mitt betyg: 9/10
Författare: Jane Austen
Förlag: Bonniers
Genre: Kärlek, roman
Antal sidor: 469
Originalspråk: Engelska (Pride and prejudice)
Första meningen: 'Det är en allmänt vedertagen sanning att en ogift man försedd med en hygglig förmögenhet måste vara i behov av en hustru.'
Det är en allmänt vedertagen sanning att en ogift man försedd med en hygglig förmögenhet måste vara i behov av en hustru. Hur lite man än vet om en sådan mans känslor eller uppfattningar då han flyttar till trakten är denna övertygelse så grundmurad hos familjerna i omgivningen att han blir betraktad som rättmätig egendom för någon av deras döttrar. - De två första stykena i boken.
Jag har sett TV-seriefilmatiseringen av Stolthet och fördom flera gånger och tyckt om den mer och mer för varje gång. Nu när jag har läst boken är jag ännu mer kär.
Jane Austen hade humor. Många gånger började jag skratta och väldigt ofta log jag. Om man vill ha ofantlig spänning eller fantasy så är inte det här rätt bok. Stolthet och fördom är istället mysig, rolig och väldigt intressant. Det jag läste är en översättning och desstom nyöversättning, så jag kan inte säga så mycket om språket, men jag tycker ändå att dialogerna är väluppbyggda och trovärdiga - för den tidsperioden alltså.
Huvudpersonen Elizabeth är rolig. Hon är stark som karaktär, har verkligen humor och är raka motsatsen till sin fjolliga mamma vars uppgift i livet är att få alla sina döttrar gifta. Sen har vi Mr. Darcy och han är väldigt knepig. I början är han riktigt jobbig och ingen jag tycker om. Men genom boken utvecklas han och blir riktigt fin. En bra karaktärsutveckling. De andra personerna i boken kan vi lämna, för om jag skulle gå igenom vad jag tyckte om alla skulle det bara bli tjatigt.
Jag tror att jag kommer läsa om Stolthet och fördom många gånger och jag är också väldigt sugen på att läsa fler av hennes böcker. Om det inte framgick i recensionen hur mycket jag tycker om boken så får ni de här tre orden: I'm in love.
Mitt betyg: 9/10
En dag
Författare: David Nicholls
Förlag: Printz Publishing
Genre: Roman, kärlek
Antal sidor: 429
Originalspråk: Engelska [One day]
Första meningen: '"Jag antar att det viktiga är att göra någon skillnad", sa hon.'
15 juli 1988. Emma och Dexter tillbringar en natt tillsammans efter examen på universitetet. Dagen efter måste de gå skilda vägar. Men var kommer de att vara den 15 juli året därpå? Och alla år som följer?
När jag började läsa hade jag ganska höga förväntningar, efter allt bra jag hört. Trots att boken var fantastiskt bra så var den inte riktigt en toppbok...
I den första fjärdedelen av boken tycker jag att Emma är riktigt tråkig och att Dexter är ett riktigt svin. Emma blir mer och mer trevlig och rolig och Dexter också, även om det tar lite längre tid för honom. Trots det tyckte jag alltid mest om Dexter, för han var en rolig karaktär trots att han ofta var en idiot. Det han gör och går igenom får mig faktiskt att tycka synd om honom.
Allt eftersom jag läser så förändras de två huvudpersonerna och det är riktigt kul att få följa hur två personer förändras och förändrar varandra under en bok.
Något jag irriterar mig lite på är att det är så osannolikt att alla "stora" saker händer på just den stora dagen, 15 juli. Men så blir det väl när man ska få ihop en bok som nästan bara utspelar sig på ett speciellt datum under flera år. En annan sak som är lite jobbigt är att försöka hålla reda på alla bi-karaktärer som man tror ska försvinna ur bilden men som sen kommer tillbaka igen.
Det allra finaste med boken är nog att se personerna förändras och att få sitta och hoppas "när ska de få varandra, gaah varför förstår de inte hur det ska vara?". ^^
Det allra finaste med boken är nog att se personerna förändras och att få sitta och hoppas "när ska de få varandra, gaah varför förstår de inte hur det ska vara?". ^^
Jag kan inte säga något i stil med "En dag är den finaste boken jag läste i januari" även om den var riktigt riktigt bra och otroligt fin! Gargoylen snodde dock åt sig första-platsen. Men precis som Gargoylen var den väldigt annorlunda och helt klart läsvärd!
Mitt betyg: 8/10
Mitt betyg: 8/10
Gargoylen
Författare: Andrew Davidson
Förlag: Norstedts
Genre: Kärlek, historia
Antal sidor: 452
Första meningen: "Aningslösa överrumplas av olyckan, ofta samma kraft som kärleken."
Originalspråk: Engelska
Svårt brännskadad vaknar berättaren i Gargoylen upp i en sjuksäng. Det sista han såg innan bilen kraschade genom räcket var ett regn av pilar som kom rakt emot honom. Olyckan har berövat honom allt och det enda han önskat är att bli tillräckligt frisk för att orka ta livet av sig.
Då dyker den undersköna Marianne Engel upp, en skulptris som gör gargoyler i sten och som påstår att de varit älskande en gång för länge sedan: att han var en legosoldat som deserterat och sökte hjälp för sina svåra brännskador i ett kloster i 1300-talets Tyskland och att hon var ung nunna som tog sig an honom. De blev förälskade och lämnade klostret tillsammans.
Den brännskadade mannens möte med Marianne Engel är en återförening bortom det möjligas gräns. Han har förlorat allt men vunnit kärleken - kärleken som både kan hela och förgöra det hårdaste hjärta.
Då dyker den undersköna Marianne Engel upp, en skulptris som gör gargoyler i sten och som påstår att de varit älskande en gång för länge sedan: att han var en legosoldat som deserterat och sökte hjälp för sina svåra brännskador i ett kloster i 1300-talets Tyskland och att hon var ung nunna som tog sig an honom. De blev förälskade och lämnade klostret tillsammans.
Den brännskadade mannens möte med Marianne Engel är en återförening bortom det möjligas gräns. Han har förlorat allt men vunnit kärleken - kärleken som både kan hela och förgöra det hårdaste hjärta.
Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva, vad jag ska skriva och hur det ska gå till. Känner mig fullkomligen ordlös.
Gargoylen är en bok som inte liknar någon annan jag läst, men den var ändå lite lik Kafka på stranden och den var nästan lika bra. Nästan. Den är underbart bra, men så seg att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag läser flera timmar i sträck, men ändå går läsningen i snigelfart.
Upplägget i boken är mer än bra och både det och språket gifter sig perfekt med bokens handling. Och språket, det gillar jag. Det är vackert, annorlunda och språket är en av anledningarna till att det gick så långsamt att läsa. Ibland läser jag om samma stycke flera gånger, ibland för att förstå innerbörden av texten, ibland för att det var så fint.
Marianne Engel är lika annorlunda som språket. Hon är galen, och jag beundrar henne för det hon berättar och hur hon verkligen står på sig och vägrar att tro att det inte skulle vara sant. Fantastiskt. Historierna är också fantastiska och utan de vore den här historierna ingenting, och de två olika sorternas historier är ingenting utan varandra. De om hennes och huvudpersonens liv och förälskelse under Medeltiden är basen i grytan och de andra, kärlekshistorierna om andra personer, är kryddorna.
Slutet är så bra som det bara kan bli. Det är surrealistiskt och fantastiskt. Alla trådar knyts ihop och min kärlek till den här boken blir starkare och starkare för varje sida.
Det här var nog en av de bästa böcker jag läst. Läs den.
